Ullis

Har ni någonsin gjort något för någon annan för att sedan få det kastat tillbaka i ansiktet? Det hände mig härom dagen. Jag gav något till en annan som jag tyckte var fint för att jag ville att den skulle få känna det jag känner. Jag ville dela med mig av det som är den innersta kärnan av mig. Jag hade dessutom gjort det som en överraskning för att det skulle bli extra fint. Sedan väntade jag med spänning för att få en reaktion, en reaktion som inte alls blev som jag hade förväntat mig. Istället blev jag bortgjord, som om jag fått en brännande örfil över ena kinden. Men jag är stark, tog det som en "man", så personen märkte antagligen ingenting, men sveket lever kvar inom mig. Jag lär mig än en gång att inte låta människor komma mig nära.

Åt helvete med all jävla framtidsångest. Mötet igår fick mig att få perspektiv på saker. Jag vill vara man istället, slippa tänka så mycket på beykmmer. Nu ska jag forma mitt liv utan ångest. Allt blir verkligen vad man gör det till och just nu älskar jag det jag har. Jag älskar den jag är. Jag älskar detta konstanta festande. Jag älskar min älskling, mina kompisar och all jävla spänning jag fixat åt mig själv. Jag behöver bara min egen trygghet och min tro på mig själv, enough for me liksom. Nu jävlar börjat mitt liv.

Dags för ett icke-deppigt inlägg här (kan jag skriva några sånna?). Blivit en hel del vindrickande, hysteriskt dansande och baksmälla sedan jullovet startade och nu går jag in på upploppet. Det blir ett sista glas på Wollmars ikväll för att fira ett födelsedagsbarn, sen signar jag ut och går i ide ett par dagar. Drömmen om en vit jul på alla sätt lever vidare :P Insett att min kropp är för klen för att festa redigt mer än två dar i rad hehe Ska hålla mig tillgodo med typ IKEA istället och ladda om inför nyår, för då blir det fest igen.

Pussisar

Jag är så jävla ensam. Vad gör människor när min familj håller på att gå i bitar, när allt går åt helvete och jag desperat skriker efter hjälp? De vänder mig ryggen. Fucking hard to forget.

Okej. Jag borde börja blogga igen. Jag har fått lite inspiration sedan det ploppat upp nya bloggar runt omkring mig, men det är väl egentligen den enda inspirationen jag har just nu. Detta jobb tar kol på mig. Det går i o f s bra nu, men det är bara för mycket. Folk som inte kan jobba hit och dit och så finner man helt plötsligt sig själv i deras ställe utan att man ens hunnit tänka efter. Det börjar kännas. Jag har räknat ut att jag kommmer att jobba 6 dagar av 7 den här veckan. Sedan är det ju denna skola som pockar på en, denna människa som måste ploppa upp just nu, denna kropp som göds med halvfabrikat och sötsaker, vad ska det bli av mig? Ciggen är mycket nära nu alltså. Tror jag ska gå och köpa mig ett paket imorgon trots min ängel som sitter på ena axeln. Fuck it!

Efter förra veckans urladdning råder det absolut muntrare tider. Idag är det första advent och det är endast 3,5 veckor kvar till jul och jag älskar julen. Till skillnad från många andra så är det inte julklapparna som lockar utan gemenskapen och värmen. Om man lever i en kärleksfull familj är julen underbar. Jag älskar vårt kök när vi har bytt till julgardiner, ställt fram ljusstaken och satt upp stjärnan i fönstret. Jag älskar att baka pepparkakor, lussebullar och annat som hör julen till just för att det är jul. Jag älskar att tillbringa tid till att fundera ut perfekta julklappar med kärlek och omsorg. Jag älskar helt enkelt allt med julen och därför ska jag riktigt ta mig tid till att njuta av den tid om vi nu har framför oss. Dessutom har jag kommit igång rejält med ett arbete jag fruktat för så länge. Just nu vill jag prisa mitt liv. Snälla låt det förbli så.

Jag blir egentligen äcklad av alla bloggar. Inte normala bloggar, men kändisbloggar. Hur fan kan Linda Rosing tjäna 4 ggr mer än min mamma på en jävla blogg. JÄVLA KAPITALISTSAMHÄLLE. UTROTA ALLA ÄCKLIGA REKLAMBLOGGAR. Jag blir fan äcklad av mig själv som gör det. Varför gör jag det? Jag är splittrad i frågan. Kanske för att jag har fått bra respons det jag har skriver vilket för en stund stillar behovet av bekräftelse. Igår ville jag dö för att jag aldrig kommer att kunna gör något åt allt ont som sker i världen. Varför välja att leva i ett samhälle som ändå tar död på en? Vi ska alla dö. Om livet är heligt enligt Gud, kommer jag då hamna i helvetet om jag tar livet av mig? Jag sa det till min mamma. Hon var tyst. Ge mig svar för i helvete. Jag har för fan sökt i hela mitt liv. Varför ska leva? Jag vill inte. Jag bara plågas så in i helvete. Jag orkar inte låtsas. Varför ska jag blogga överhuvutaget om inte ens kan vara ärlig.

Ena sekunden tittar jag med glädje på porslin till min första, egna lägenhet. Andra sekunden är allt jag känner för framtiden sammanfattat i ångest. Jag orkar inte med att vara jag just nu. Denna pendel som hela tiden svänger mellan liv och död, sanning och lögn, nutiden och det förflutna. Jag måste sluta vara den jag var och i stället vara den jag är och vill vara. Jag orkar bara inte med att allt skiter sig hela tiden. Inte ens jobbet funkar som det ska. Men jag ska göra mitt bästa för att försöka reda ut röran. Det enda positiva är väl att jag för en gångs skull är sams med alla mina vänner vilket typ var ett halvår sen sist. Jag är fast och fängslad på en plats jag inte vill vara på. Äh skiit sammaaa. Det enda som kommer ur min hjärna och mitt liv för tillfället är bara en massa blaj som ingen vill lyssna på eller läsa om. Jag döööööööööööööööööööör

Ja då var det dags igen då. Var det en vecka sen vi hade vårt senaste bråk, vi i klassen som inte kan komma överrens? Ingen aning om hur detta kommer att sluta men uppriktigt sagt så bryr jag mig inte. Det jag bryr mig om är att det TAR PÅ MINA KRAFTER SOM JAG BEHÖVER FÖR ATT ORKA och att det inte skulle göra det om en viss person bara kunde vara ärlig. Tack för det, nu ska jag skriva om något annat. För en tid sedan skrev jag här om att jag var så irriterad på människor som inte använder sina resurser till fullo och blir så bra som de kan bli. Det är jag fortfarande, men idag fick jag en ny syn på det hela. Varför inte låta personen själv ta ansvar för sina handlingar och dess konsekvenser? Det stör faktiskt inte mig så länge han eller hon lägger skulden på sig själv och ingen annan när han eller hon kommit till insikt och ångrar sig. Tråkigt inlägg det här kanske, men jag har inget mer att säga idag; längtar alldeles för mycket till sängen.

God natt!

Glömde att nämna att jag är bitter. Jag har inte fått ett enda litet ynka sms idag. När hände det senast? Jag känner mig tom.

Helgen började med ett MMB för min del. Major Mental Breakdown för er som inte förstod det. Allt som kunde gå fel gick fel och dessutom var fredagkvällens händelseförlopp tämligen oförutsägbart. Och som min mamma precis upplyste mig om: det är inte nutiden som är stressande utan framtiden; att inte kunna förutspå vad som kommer att hända. Fredagkvällen blev i alla fall en lycklig historia med middagsmys hos M och fest i Fruängen med min älskling. Skrattar fortfarande åt min inre syn av killarna bärandes på min handväska i lack. Lördagen slutade dock i illamående då ölen som min kära vännina insisterat på att jag skulle dricka hade gått ut ett halvår tidigare vilket jag såklart inte såg innan jag i alla fall klämde i mig en. Jaja, mitt mest använda ordspråk är ju "lite skit rensar magen" så det var väl ingen större fara. Idag har dagen spenderats med familjen i Vårbergs Centrum säljandes en massa avdankade prylar dvs på Loppmarknad. Där fick jag lära mig att folk visst blir snålare och snålare för varje år. En oanvänd, 50 centimeter hög porslinsdocka för 10 spänn? Antingen var gubben dum i huvudet eller så har alla fått fnatt av den rådande ekonomiska krisen. Det blev en minimal hacka i vilket fall som helst. Nu ska jag koka te men innan det ska jag lusläsa den här texten. Har nämligen märkt att alla mina tidigare inlägg typ till hälften består av stavfel, missade ord etc, inte okej.

Puss <3

Jag borde nog börja blogga lite oftare nu när jag har sagt att jag ska göra det. Varannan vecka är liksom inte riktigt okej. Tänk om min blogg vore mitt barn; då hade nog BUP blivit inkopplade för länge sedan. Tänk när jag får barn, då måste jag släppa allting annat och bara ägna mig åt dem. Barn kan inte vänta vilket är rätt läskigt i sig. Det jag ville säga var dock inte det utan snarare att jag längtar tillbaka i tiden. Kanske inte direkt till min barndom eller kanske det också förresten. Jag bläddrade nämligen nyss igenom gamla bilder på datorn och kom att tänka på hur omogna jag (läs VI) var för bara ett par år sedan. Jag kommer ihåg när jag och en viss person blandade egna drinkar med whiskey och pucko bara för att det var förbjudet. Jag kommer ihåg klassresan i nian när vi blev ilurade att hela Sandhamn var ett vandrande mentalsjukhus. Jag kommer ihåg när jag fick min första riktiga kyss på en parkbänk vid en sjö. Jag kommer ihåg när vi alltid spelade basket mot killarna i mellanstadiet och spöade dem varje gång. Jag har så många lyckliga minnen från mitt liv. Kanske var livet inte en precis en dans på rosor då heller men då fick jag åtminstone vara ett barn. Allt dumt jag gjorde var ursäktat för att jag var barn. Alla svåra beslut kunde jag med gott samvete kunde överlåta till mina föräldrar. Den tiden är förbi. Just nu känns det om om jag balanserar mellan barndomen och vuxenlivet utan att riktigt veta om jag vill eller vågar släppa greppet. Jag vill bli behandlad som en vuxen och ordna mitt liv själv utan att någon lägger sig i. Jag vill tjäna mina egna pengar, laga min egen mat, gå på egna möten och ha min egen lägenhet. Samtidigt saknar jag barndomstanken att allt löser sig av sig självt. Jag tror jag börjar förstå varför så många killar fortfarande vill leva ungkarlsliv vid 40-års ålder. Det är lika rädda som jag är.

Lite mindre drama, är det för mycket begärt? För jag orkar verkligen inte mer. Snälla?

Varför ser människor alltid sex som något laddat, pinsamt och obekvämt? Varför är det skämmigt att berätta hur det var att ha sex med den och den personen, på vilket sätt han eller hon var eller ja, sexupplevelser överhuvudtaget? Sex är egentligen en del av mänskligheten, något vi delvis behöver för att må bra om man då inte som nunnorna har hittat något annat som förgyller tillvaron, som ett äktenskap med Gud?!. Visst kan jag hålla med om att sex kan göra saker värre än vad de var innan och skapa problem men hur ofta händer det egentligen? Egentligen förenar sex människor. Man har varit ett med en annan människa för ett tag och delar något tillsammans som någon annan aldrig kommer att få reda på för det kommer aldrig kunna förklaras så att någon som inte var med förstår. Varför kan man då inte dela med sig av sina upplevelser om man ändå har kvar hemligheten? Det är ju som att berätta hemligheten men att ändå har den kvar. Man får äta kakan men har den ändå kvar. Kort sagt: Sex löser de flesta problem.

Jag har bestämt mig: det blir ytterliggare en tids bloggande. Jag behöver det för att avreagera mig och för att utveckla mitt skrivande :p Visst borde bloggare generellt ha bättre betyg i skolan i och med att de hela tiden tränar språket? Eller i alla fall de som skriver seriöst. Fast det är nog inte det att blogga egentligen handlar om. Äh, skitsamma. Jag har bestämt mig för mycket under det senaste dygnet, bl.a. vad jag vill studera efter gymnasiet, nämligen så mycket som VISUAL MERCHANDISING! Nämligen konsten att dekorera med mode. Jag vill helt enkelt klä på provdockor. Jag har aldrig förstått tjusningen med att styla sig själv utan jag vill styla andra. Sedan har jag bestämt mig för att leva mer hälsosamt. Det blir hädanefter ingen sprit, bara vin och sedan inga cigaretter. Sedan blir det såklart inte lika mycket godis. Dessutom ska jag få tillbaka den kroppen jag hade innan jag började gymnasiet. Åh gud vad jag vill ha den. Nu ska jag ut och jogga!

Pussen