Ullis

Jag har tappat kontrollen över mig själv. Min hjärna och mitt förstånd har ingen kontroll över min kropp och min mun. Jag agerar på sätt som jag egentligen inte vill, säger saker jag egentligen inte menar och känner saker jag inte kan förklara. Jag blir irriterad för bagateller, gråter utan att veta varför och handlar på impulser. Sedan kommer ångesten över det som redan är gjort, irritationen över konsekvenserna och moraltanten som sticker fingarna i sidan på mig. Hon trycker hårdare och hårdare, river mig mer och mer tills jag erkänner mina misstag och bryter ihop i plågor över allt det jag inte kan kontrollera. Ni som kallar mig stark vet ingenting. Jag har alltid stått mig själv närmast men det gör mig inte starkare än någon annan. Faktum är att det har gjort mig sårbar. Jag vågar inte släppa någon så nära som jag skulle vilja göra då jag inte villl visa mig svag. Jag vill inte vara den som är i underläge. Jag vill vara den som alltid mår bra och alltid kan ta hand om de som inte gör det. Jag vill vara den som är starkast men det är svårt när allt egentligen bara är någon slags dröm. Det ända jag vill är att vara alla till lags och att alla ska tycka om mig men jag orkar inte länge till och det är det som skrämmer mig. Jag har viljan att förändra men inte modet. En sak är i alla fall säker: Det ända som dövar det som är bortom människans kontroll är alkoholen.