Ullis

Jag är på rätt köl igen. Det som känns som om det i alla fall. Igår vände den dåliga trenden på jobbet och jag fick extrastjärna för mitt jobb i Dumle. Festen på kvällen slutade dock i katastrof för min del. Jag tillbringade två timmar liggandes i bastun, behöver jag säga mer? Ett under att jag inte har varit bakis idag. Idag har jag annars träffat bästaste samt tillbringat fyra timmar med Rose-marie i kexet. Imorrn blir det jobb igen. Hoppas att vi går på plus! Later!

Min syster fyller 20 år idag. Jag smsade henne grattis just för att jag inte orkar prata med henne eller någon annan just nu. Speciellt inte på telefon. Jag såg i alla fall att hon hade ringt upp mig senare men bestämde mig för att låta det vara. Varför känns allt så svårt? För tio år sedan var det någon som sade att vi hade något av sällan skådat slag. Vi hjälpte varandra att nå dit vi ville och hade en kärlek till varandra som var så stark. Vi var inte bästa vänner utan någor mer. För tio år sedan mådde jag bra. Vi har inte längre den där relationen. Hon tror att jag inte tycker om henne längre. Det blev som ett slag i magen för mig. Jag är inte så hård som jag har varit mot henne, det är bara en fasad. Det är ett skydd som jag använder mig av när jag känner mig hotad. Det är inget jag styr över utan något som bara dyker upp. Varför kan jag inte låta henne komma mig nära? Kanske är det efter allt som hon har gjort mot mig och efter allt som har hänt. Få vet egentligen något om mig eftersom jag alltid har varit noga med att inte lämna ut mig själv. Jag är fortfarande lika stängd. Jag känner inte ens mig själv; vem är jag? Jag pratade i alla fall med min syster på msn och hon ville att jag skulle komma ner till henne nu. Varför kan jag inte bara skita i allting och ta första bästa tåg ner? Vad är det som stoppar mig? Jag har viljan att ta tillbaka det som var men frågan är om det går. Det sägs att tiden läker alla sår, och visst gör den det, men för somliga tar det tid. Ville bara att du skulle veta. Jag hatar inte dig och har aldrig gjort det. vad jag än har sagt. Förlåt.

Vinden vänder hela tiden. Saker händer. Jag försöker springa men står bara still. Vinden har tagit tag i mig och jag vet inte vart jag är på väg. Jag håller på att förlora greppet om allt. Jobbet går dåligt, min syster glider längre bort, jag orkar inte längre umgås med människor, tröttheten har bosatt sig i mig igen, vad kommer att hända med mig? Jag orkar inte stressa för att få ihop allt längre. Jag orkar inte leva det liv jag lever. Det ända jag vill är att supa bort tillräckligt många hjärnceller för att bli hjärndöd.

Jag sjunker igen. Det är det sista jag vill just nu, men jag kan inte hindra det. Hela sommaren har varit så fridfull men jag klarar inte hösten. Vill att det ska vara tisdag nu.

Ja, det är frågan det. Jag sitter här med det fetaste håret på planeten, de tröttaste ögonen och den suraste magen. Akut magsjuka? Diarée? Jag har ingen aning om vad man ska kalla den här skiten jag sitter med. Något som är säkert är i alla fall att hela huset stinker efter min framfart. Hur ska jag kunna gå till skolan imorgon när jag inte kan gå på toaletten och göra det där andra i skolan? Nu ska jag sluta innan det spårar fullständigt här. Varför just nu? :'(

Jag svävar på moln idag utan att riktigt veta varför. Kanske är det för att jag ska få träffa en viss person snart. Eller för att vårt projektarbete från och med nu går ut på att åka till ett barnhem i Indien med insamlade kläder. Jag undrar om vi kommer att klara av det, men hursomhelst blir det i alla fall min största utmaning hittils och jag är mer än redo. Projektarbetat ska egentligen ses som en oändlig tillgång. Du får chansen att på skoltid förverkliga sådant som du alltid har drömt om och du får dessutom hjälp och resurser. Om vi någonsin kommer till Indien så kommer det att vara som helt nya människor. Jag ska aldrig glömma mottot som jag läste i GLAMOUR av alla tidningar: Du är kaptenen på ditt eget skepp- Du bestämmer vad du klarar av. Och jag ska klara av detta.

Spana in mina kläder här

Nytt läsår, sista läsåret, men jag känner ändå ingen skillnad. Lärarna är desamma, klassen densamma och människorna desamma undantaget två killar som har börjat igen, en ny och en gammal. Kroppen och hjärnan anpassar sig direkt till de dagliga rutinerna och plötsligt känns det som om ingen tid har gått alls, som om sommarlovet överhuvudtaget inte har existerat. Det är konstigt att man helt sonika kan acceptera att gå till skolan, planera i almanackan och laga middag till sin pappa när ledighet är det enda som har funnits i ens tankar under i alla fall en månads tid. Hur kommer det sig att jag nu helt plötsligt har energi till att göra allt jag för en månad sedan gjorde på en vecka på en dag? Människan är en konstig skapelse.

Helgen var väldigt trevlig. Mams och paps hjälpte syster-yster med flytten till Göteborg i helgen, så jag blev lämnad ensam med huset vilket var mycket uppskattat. På lördagen var klasstjejorna över för lite mys, tacos, guitar hero och film och på söndagen kom A. Inte en lugn stund med andra ord, men det är samtidigt det jag uppskattar allra mest: att umgås. Jag har ingen lust att hetsa upp mig för saker folk gör, säger eller hur de beter sig längre; jag umgås mycket hellre helt kravlöst och uppskattar allt i tillvaron istället.

Idag har det också blivit träning på Friskis (kommer garanterat inte att kunna ta mig upp hur sängen imorgon) samt lite rekning på Myrorna i Hjorthagen. Jag vann nästan över shoppingbegäret, köpte endast en T-shirt (65 kr), ett skärp (15 kr), filmen Tillsammans (5kr!!!!!) samt en bok. Återkommer inom kort med en länk till min annons på blocket där jag säljer en del kläder. Dessa är inga skitplagg utan endast kläder jag av någon anledning har rensat ut!

PUSS!

I en stor del av mitt liv har jag brytt mig mer om andra än om mig själv. Jag har ställt upp för så många människor och brytt mig om dem utan att få något tillbaka. Jag har tagit åtaliga promenader, spenderat timmar i telefon och blivit väckt mitt i natten bara för att höra på någon annans problem. Ibland har jag begått misstag, precis som alla andra, men då har alla dessa människor givit mig oförtjänt mycket skit för det, sånna misstag som de begår varje dag. Jag är inte sån längre. Jag bryr mig numera bara om dem som JAG tycker om, inte om dem som tycker om mig. Det är sant som de säger att jag har förändrats. Jag har blivit mer självsäker. Jag har blivit äldre till skillnad från vissa andra. Just nu väller tröttheten fram, tröttheten på alla upprörda känslor. Jag begick inget misstag, jag gjorde ett val. Jag valde bort någon för att gynna någon annan. Det val jag gjorde kanske sårade någon, men det stärkte mig. Jag har rättigheten att välja för min egen skull. Det är mitt liv, min kropp och mitt samvete. Jag valde att inte svika mig själv den här gången.

Tant-Ullis blev partypepp igår. Tant-Ullis blev så partypepp att hon nästan spydde, mindre bra. Efter att ha spenderat dagen i provrum med K och kvällen till bra musik i fjortismeckat Kungsträdgården, fick vi nog och åkte ut till festen som tydligen var i Stora Mossen. Min väns något överförfriskade syster kom och hämtade oss, sedan blev det åka av. Med dans natten lång med tjejorna, pianospel till falsksjungande byggare och alldeles för många cigg, kunde kvällen ha slutat på topp, men eftersom värden envisades med att det inte gick någon nattbuss, sjönk allas humör minst sagt några grader. Jag ringde iaf älsk som var snäll nog att reda upp det hela. Har jag världens bästa kille eller vad? Klockan halv fyra var Å och jag tvungna att ringa på dörren hemma hos mig för att bli insläppta av min envisa pappa som hade vägrat att gömma en nyckel utanför dörren. Vi kom i vilket fall som helst in i huset. De restrerande timmarna av natten tillbringade vi med te, mackor, choklad och en massa minnen. Jag tror att vi satt och pratade i fyra timmar innan vi tillslut gick och lade oss. Då var klockan närmare sju. Man inser inte hur mycket man har saknat någon förrän man träffar den. Det har gått alldeles för lång tid mellan våra get togethers, skärpning!

Vid femtiden idag drog Å med mig till Monki-rean som jag inte trodde existerade längre. Ack så fel jag hade. Åtminstonde halva butiken i Skrapan var fylld med rea-plagg och tror ni att en viss person kunde motstå det? Självklart inte. Det blev en silverfärgad kjol i sånt där tyg man gör glansiga cykelbyxor av, en svart blus, en grå baddräktsklänning med urringning i ryggen, ett randigt, långt linne, en blå klänning med Startrek-axlar, en vit baströja samt ett fodral från Ginatricot. Ska man shoppa så ska man shoppa med besked. Det som är så trist är ju att kläder är det sista jag behöver. Jag fick i alla fall allt för sammanlagt 330 kronor!

Imorgon flyttar min kära syster till Göteborg. Vi har haft middag här ikväll med presentutdelning. Jag fick finfina schampo och balsam av henne från TIGI och hon fick YSLs touche éclat av mig. Jag kommer att sakna henne. På förmiddagen kommer älskot sedan blir det tjejmiddag med klassisarna för hela slanten. Jag har flow.

Night!

Hallå gott folk!

Det är än en gång dags för lite update här. Cykelsemestern har varit minst sagt kaotisk med vägglöss, punkterade cyklar, dåligt väder och dryga människor. Vem har sagt att Göteborgare är trevliga? De vi mötte var minst sagt dryga, speciellt när vi upplyste dem om att vi kom från Stockholm. Vi klarade i alla fall alla missöden på ett eller annat sätt, så här sitter jag nu och känner mig ytterliggare några år äldre. Resan innehöll såklart riktiga ljusglimtar också som Broder Daniels sista spelning på Flamingo, något utöver det vanliga. Summan av kardemumman har i alla fall varit bra, men jag tror aldrig att jag har varit så tacksam över att komma hem. Resan dag för dag kommer att läggas upp i både ord och bild inom kort, stilla er ;)

Igår kom A över; som jag har saknat honom! Vi gick på promenad, lagade mat och poppade popcorn mitt i natten, guldvärt. Han gick i eftermiddags och ersattes av K. Det var ett tag sedan man såg röken av henne också. Nu sitter jag här med äckliga lössbett som kliar som satan, så det blir till att ringa vårdcentralen imorgon. Jag ska bara checka telefontiderna först. På torsdag blir det SMK med girlsen och sedan fest på Kungsholmen hos min nyfunne vän. Tant Ullis måste bli på partyhumör tills dess.

Puss!