Ullis

Personalfesten igår var absolut över förväntan. När vi kom till den utsatta möteplatsen blev vi upphämtade med limousine och körda fram till röda mattan, fett spejsat och påkostat! Jag hade såklart glömt mitt leg som jag alltid gör men vi behövde inte ens visa biljetterna för en gångs skull. Hela Tyrol var helt proppat med folk och efter middag och ett antal glas blev det typ tjockt på dansgolvet. Jag dansade runt med både jobbarkompisar och okända människor. Sen dansade jag in i en parkvårdare som jag blev kompis med. Vi gick på promenad på området som var helt nedsläckt och pratade om allt mellan himmel och jord. Det kändes lite som den där kvällen i vintras när jag träffade en viss person. Vi ska spela biljard på fredag iaf, jag som inte skulle boka in nått... Aja, får se hur det blir med det, var ju båda rätt fulla. Eller jag var VÄLDIGT full. Faktum är att jag var så full att jag inte ens kunde sova. Hoppas att mamma inte märkte nått. Nu ska jag fortsätta att med mina planer att göra någonting av den här lediga dagen.

So long!

Jag vet att jag har klagat mycket på sista tiden, men ingenting har liksom varit roligt. Det har tagit enormt mycket energi att ens ta mig upp ur sängen. Helst av allt skulle jag vilja sova och vila i en månads tid men plikten är för stark. Idag vaknade jag med igengrodd hals och tröttheten igen vilket fick mig att tänka efter. Jag känner att min kropp inte orkar med den stress jag lever med längre. Magen krampar i protest när jag minst anar det och illamåendet dyker upp hela tiden. Jag vill så mycket med mitt liv. Jag vill hinna med mycket mer än vad jag egentligen förmår. Jag känner att jag måste förändra det för mitt eget bästa. Varje dag i nästa helg är redan planerad. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte ta bussen hem, äta middag på tio minuter, för att sedan ta nästa buss in till stan igen. Jag orkar inte hetsplugga till ingen nytta för att hinna med att träffa alla människor jag vill träffa. Det är ingen kvalitetstid. Därför har jag bestämt mig för att göra så lite som möjligt de kommande veckorna. Jag har redan betalat och fått biljett till personalfesten imorgon, så jag måste gå. Utgången på fredag ser just nu mycket tveksam ut. Jobbpassen på lördag och söndag måste jag genomföra och Js middag också, men utgången på lördag orkar jag inte med. Det blir absolut inga fikor i veckan utan snarare en bok och en kopp te istället. Mina älskade böcker som jag inte har rört. Det känns som om jag har tappat en del av mig. Jag måste börja prioritera innan jag sliter ut mig. Nu ska jag samla kraft för att orka med den kommande släktträffen om 35 minuter. Sedan kommer A och sover över. Det ser ut som om jag har misslyckats med bortsållningen redan nu. Jag antar att det nya livet får vänta tills imorgon.

Ta hand om er kära vänner.

Jag har tappat kontrollen över mig själv. Min hjärna och mitt förstånd har ingen kontroll över min kropp och min mun. Jag agerar på sätt som jag egentligen inte vill, säger saker jag egentligen inte menar och känner saker jag inte kan förklara. Jag blir irriterad för bagateller, gråter utan att veta varför och handlar på impulser. Sedan kommer ångesten över det som redan är gjort, irritationen över konsekvenserna och moraltanten som sticker fingarna i sidan på mig. Hon trycker hårdare och hårdare, river mig mer och mer tills jag erkänner mina misstag och bryter ihop i plågor över allt det jag inte kan kontrollera. Ni som kallar mig stark vet ingenting. Jag har alltid stått mig själv närmast men det gör mig inte starkare än någon annan. Faktum är att det har gjort mig sårbar. Jag vågar inte släppa någon så nära som jag skulle vilja göra då jag inte villl visa mig svag. Jag vill inte vara den som är i underläge. Jag vill vara den som alltid mår bra och alltid kan ta hand om de som inte gör det. Jag vill vara den som är starkast men det är svårt när allt egentligen bara är någon slags dröm. Det ända jag vill är att vara alla till lags och att alla ska tycka om mig men jag orkar inte länge till och det är det som skrämmer mig. Jag har viljan att förändra men inte modet. En sak är i alla fall säker: Det ända som dövar det som är bortom människans kontroll är alkoholen.

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något här på grund av att min energi är nere på noll just nu, men jag måste bara få lätta på trycket lite. Jag tänkte skriva lite om en av de miljoner tankegångar som pågår i min hjärna just nu; nämligen det här med att vara mogen och omogen. Varje individ är född med ett gäng resurser till för att användas, varför använder då vissa människor inte sina till fullo? Hur kan vissa vara så bekymmersfria och tro att allt löser sig av sig självt? Hur kan vissa räkna med att klara av att försörja sig utan att ha något jobb? Hur kan vissa leva utan drömmar och visioner om framtiden? Hur kan att vissa vara nöjda med sitt liv bara de får festa och dricka öl med polarna? Det kallar jag naivt. Det är du och ingen annan som stakar ut den väg du ska vandra hela ditt liv. Det är du som bestämmer hur du ska spela dina kort och använda dina resurser för att få ut maximal livskvalité. Det är du som bestämmer vart du ska hamna. Den som INTE inser det är inget annat än omogen.

Något som jag är så fruktansvärt trött på är att jag alltid åker dit som den som är tvungen att planera saker. Jag är alltid den som fixar middagar, vägbeskrivningar, filmkvällar, vet när vi börjar, vad vi har för läxor, när och var vi ska mötas och bla bla bla. En gång sådan, alltid sådan; i folks ögon i alla fall. Det känns ju sisådär lagom kul när man är med och ordnar överraskningsfester för kompisar som fyller år och sedan åker dit på att ordna sin egna 18-årsmiddag. Nä, just det, jag fick ju hjälp av Karin som OCKSÅ FYLLER 18 ÅR den här gången. Att jag inte har tänkt på det på det sättet förrän nu är ju också smått korkat i sig. Jag antar att jag har blivit helt avtrubbad av allt. Jag har i alla fall vunnit över min kajakskräck idag efter paddling i vågor och ösregn samt nästan skrivit klart naturkunskapsarbetet. Alltid något att glädjas över.

Jag är jävligt förbannad just nu. Mina små älsklingar till gladiatorsandaletter som jag köpte på Zara i Göteborg för 600 kronor, var ju som sagt redan sönder när jag köpte dem då. Eller rättare sagt: jag hade inte upptäckt att de var sönder när jag köpte dem. Eftersom jag inte hade någon möjlighet att byta dem var jag tvungen att lämna in dem till skomakaren för lagning. Detta var alltså innan jag ens hade använt dem. När jag äntligen fick tillbaka dem och sedan använde dem kände jag att jag fick jätteont i ena foten, men tänkte inte på att det berodde på skorna. På en fest ramlade dock klackarna av, så jag var tvungen att lämna in dem igen. En vanlig dödlig skulle antagligen ha lackat och krävt att få ett par nya eller i värsta fall ringt Sverker på plus, de kostade ju ändå 600 kronor, men jag har inte haft tid. Idag när jag använde dem fick jag sådär ont i foten igen. Mamma och jag kom efter en närmare granskning av skorna fram till att den ena var mycket lägre än den andra och att det därför måste röra sig om någon sorts tillverkningsfel. Vi (man har ju lärt sig att man inte blir tagen på allvar om man åker in själv) åkte in till Zara med kvittot i hopp om att få byta. I affären möttes vi av en sur s.k. "manager" som sade att det var skomakaren som hade gjort ett dålig jobb, inte dem. Kruxet var ju bara att jag fick ont i foten redan innan de klackades om hos skomakaren. Efter mycket om och men fick jag i alla fall pengarna tillbaka men olyckligtvis så verkar skorna inte finnas kvar någonstans. Jag som skulle kunna döda för de där skorna. FAN I HELVETE!!!!!!!!!!!!!!

Vad håller jag på med? Går jag igenom någon sorts livskris eller vad är det frågan om? Med tanke på att jag måste analysera det mesta in i minsta detalj så börjar man ju undra. Förut var det mänskligheten och samhället som spökade, nu är det jag och min personlighet. Jag kommer ständigt på nya insikter om mig själv och mitt beteende. Någon som ställer upp på att bli min filosofiska samtalspartner? Ta en fika då och då och diskutera saker som händer och inte händer? Skynda er, annars går jag in och chattar här Nä, skämt åsido, sjunker inte så lågt längre :p

En liten låt som passar in på dagen bara:

Dreamer-Sophie Zelmani

Jag har drömt mig genom dagen idag. Hjärnan har arbetat på högvarv hela dagen, dock med allt annat än det som den borde göra. All denna etik som har pumpats in i mig de senaste dagarna förföljer mig ständigt. Fosterdiagnostik, oetiskt eller etiskt? Biobanker? Abort? Bara ett sätt att förstöra den biologiska mångfalden? Jag har aldrig varit med om att argumentera i ett vakuum utan något rätt och fel. För första gången i mitt liv är jag inte säker på var jag står. Eller någonstans gör jag det, men jag känner att jag gärna vill gardera mig. Jag har en personlig åsikt som jag inte vill yttra med respekt för vissa närstående som har genomgått saker som inte jag skulle acceptera om de hände mig. Dessutom har jag inga vattentäta argument om någon skulle ifrågasätta mig. Jag kan inte riktigt välja sida utan vill vända och vrida på alla åsikter och möjliga scenarion för att tillslut komma fram till någon mellanväg. Hur fan skriver man en naturvetenskaplig rapport om det? Även om de bara frågar vad jag personligen tycker så är det svårt att framföra när det finns så många vettiga sidor av sanningen. Min pappa och jag har också haft lite diskussioner. Tänk om gentekniken utvecklas så mycket att man tillslut kan förebygga och framhäva vissa egenskaper hos människor innan de ens är födda? Tänk om vårt samhället förändras till det elitistiska, precis som enligt nazisternas ideologi? Vad händer med människorna när det inte längre finns något som heter annorlunda eller just någon biologisk mångfald? När allt handlar om att vara så perfekt som möjligt? Allt min drömmande resulterade nästan i att jag mördade spärren när den vägrade att släppa igenom mig på T-centralen. Efter åtaliga försök i olika spärrar kom jag på att det kanske hade varit bra om jag hade dragit mitt busskort redan första gången hahaha Nu ska jag drömma vidare; förhoppningsvis i sovande tillstånd. Natti!

Det är någonting visst med ex. Man tror att man har gått vidare med ny kille och allt, men de spökar ändå där någonstans i bakhuvudet. När jag gick hem från älsklingen idag, tror jag bestämt att jag såg mitt ex gulla med någon ny tjej (varför blir jag tillsammans med killar som bor på samma ställe?). Det är över ett år sedan vi gjorde slut, och det var dessutom jag som gjorde slut med honom, men ändå skapades en klump i magen av någon slags avundsjuka. Även om man själv anser sig ha rätt till att ha lika starka känslor för någon ny som man hade för sitt ex, unnar man någonstans inte dem detsamma. Man tror att allt det man upplevde tillsammans just bara går att uppleva TILLSAMMANS och inte med någon annan. Det är så löjligt egentligen. Dessutom såg hon ut att vara snygg också. En lång, smal tjej med guldlockshår. Varför kunde han inte bli tillsammans med någon ful datanörd? Fast jag vet i och för sig inte om det var han.

Gott folk! Det är en nya vecka med nya möjlighter. Nytt spel, nya möjligheter att vinna som jag brukar säga till mina gäster. Helgen har varit bra, trots en massa jobb. Igår stod jag i vinsthjulet vilket var kul. När det började mörkna var det dock inte många som hittade ner dit undantaget två gubbar i medelåldern. Den ene stod och tjatade om sin "föredetta" en halv evighet och den andre ville att jag skulle stilla hans ömhetsbehov, gaaaaah :P Idag har jag haft en skön dag i skolan. Dagens bästa var tveklöst min och Js tävling på tavlan, Apornas kusin vs kräk-Öli. Vikarien frågade om det var något viktigt eftersom det stod LÅT STÅ! och vågade knappt sudda ut det :P Efter skolan blev det shopping i stan med F och K. Vi köpte en present till L som fyller år om 4 dagar. 4 dagar kvar tills de första lagliga ciggen, inte sant? För mig är det knappt två veckor kvar till cigg och laglig utgång :) Nu ska jag återgå till turismbajsläxan. Pussiiiieeess <3<3<3