Ullis

Jag borde nog börja blogga lite oftare nu när jag har sagt att jag ska göra det. Varannan vecka är liksom inte riktigt okej. Tänk om min blogg vore mitt barn; då hade nog BUP blivit inkopplade för länge sedan. Tänk när jag får barn, då måste jag släppa allting annat och bara ägna mig åt dem. Barn kan inte vänta vilket är rätt läskigt i sig. Det jag ville säga var dock inte det utan snarare att jag längtar tillbaka i tiden. Kanske inte direkt till min barndom eller kanske det också förresten. Jag bläddrade nämligen nyss igenom gamla bilder på datorn och kom att tänka på hur omogna jag (läs VI) var för bara ett par år sedan. Jag kommer ihåg när jag och en viss person blandade egna drinkar med whiskey och pucko bara för att det var förbjudet. Jag kommer ihåg klassresan i nian när vi blev ilurade att hela Sandhamn var ett vandrande mentalsjukhus. Jag kommer ihåg när jag fick min första riktiga kyss på en parkbänk vid en sjö. Jag kommer ihåg när vi alltid spelade basket mot killarna i mellanstadiet och spöade dem varje gång. Jag har så många lyckliga minnen från mitt liv. Kanske var livet inte en precis en dans på rosor då heller men då fick jag åtminstone vara ett barn. Allt dumt jag gjorde var ursäktat för att jag var barn. Alla svåra beslut kunde jag med gott samvete kunde överlåta till mina föräldrar. Den tiden är förbi. Just nu känns det om om jag balanserar mellan barndomen och vuxenlivet utan att riktigt veta om jag vill eller vågar släppa greppet. Jag vill bli behandlad som en vuxen och ordna mitt liv själv utan att någon lägger sig i. Jag vill tjäna mina egna pengar, laga min egen mat, gå på egna möten och ha min egen lägenhet. Samtidigt saknar jag barndomstanken att allt löser sig av sig självt. Jag tror jag börjar förstå varför så många killar fortfarande vill leva ungkarlsliv vid 40-års ålder. Det är lika rädda som jag är.