Ullis

...jag har inte slutat blogga; jag har bara tagit ett break. Vissa dagar kilar det i fingrarna att skriva en hel uppsats om att rädda världen medan skrivandet andra dagar känns helt meningslöst. Bloggen är inte min bästa vän längre. Det är inte det att jag inte har något att skriva, tankarna flyger i huvudet på mig hela tiden, jag orkar bara inte. När till och med bloggen har blivit en last så är det något som har slagit alldeles slint. Om en vecka och en dag, då jag äntligen har sommarlov, så lovar jag dyrt och heligt att blogga så gott som varje dag. Jag hoppas att vinden har vänt tills dess. Jag måste bara hitta tillbaka till min harmoni först. Tänk er ruinen av Brahe hus som ligger bredvid motorvägen mittemot Visingsö, så har ni mitt tillstånd just nu. Jag står ensam i den salta snålblåsten, fast besluten om att klara av all som jag bär på själv, men när vinden ligger i börjar jag sakta att vittra sönder. Jag behöver flytta ut till en stuga vid havet där jag kan sitta på verandan om kvällarna med en kopp te och en bra bok och blicka ut över horisonten. Tror ni att man kan vara sin egna största fiende? Jag vet att man kan det.

Åh doktor! kan du ge mig någonting så jag blir sjuk, helt ur balans?
Åh polis! ta och nita mig och spärra in min längtan, min känsla och min chans...