Sjuk...
Nu sitter jag här framför datorn med mitt te och mår skit. Huvudet värker, nacken värker och febern ångar, och nej, jag är inte bakis, jag är faktiskt sjuk på riktigt. På ett sätt känns det ganska bra eftersom jag då kanske inte kommer att kunna gå till skolan, och då slipper jag ju en viss persons ältande om hennes ointressanta helg. Men. Skolan är ju till för att gå i, och jag orkar inte vara sjuk och missa en massa grejer. Frågan är bara vilket som är värst: att plugga mer eller att plågas av samma ointressanta skit som man har hört i typ ett halv år? Välj själva!
Festen igår var väl ingen höjdarfest, men lite drag blev det i alla fall mot slutet. Vi träffades först hemma hos L. för lite förfest bestående av hjärtformade chips, cider och skitsnack; mysigt faktiskt. Sedan tog vi oss till Västra skogen för att sedan försöka hitta till festen. Som tur var kom M&M och mötte oss; skönt att se att M. mådde bättre! Väl i dörren rusade jag och F. i på toan för att kissa då jag höll på att kissa på mig. Mer orkar jag nästan inte berätta. En viss person lackade ur för att hon först inte fick cigg av mig och sedan inte cider av K. Somliga lär sig visst aldrig att man inte får igen något om man aldrig bjuder. Jag orkar inte med folk som ska hålla på och snylta hela tiden, stört jobbigt! Det är ju liksom några få som alltid måste stå för allt och som förr eller senare kommer att bli utfattiga (typ jag). Festen visade sig vara någon typ av "klassfest" eller något, så vi blev väl halvt utstirrade och granskade inpå bara skinnet av de flesta. Jag hatar så att gå på fester där alla känner varandra, där ingen vågar prata med en bara för att man inte är en i gänget. Som vanligt lägger jag alltid skulden på mig själv för det, att det är jag som är blyg och inte pratar med någon, och att det är jag som alltid måste ha en kompis med mig för att ha roligt. Jag beundrar verkligen sådana som kan glida in på en fest och utstråla: "här är jag och det står jag för!" Sådana som är trygga i sig själva och totalt orädda. Kommer jag någonsin att kunna bli så? Jag måste verkligen släppa lite på hämningarna och bli mer framåt. Samtidigt diskuterade jag och F. att det egentligen är vi som är öppna och de som är stängda, eftersom vi alltid svarar på tilltal och välkomnar alla. Jag sitter i alla fall här och känner mig misslyckad med mitt te, men det ska bli bättre. Jag ska ta vara på min vilodag nu, var ju tyvärr ett tag sedan man hade en sådan! Klart slut!
