Ullis

Jag vet att jag egentligen borde gå och lägga mig men en konversation på msn har fått mig att tänka till. Jag och en kär vän sitter och diskuterar varför vi människor alltid gömmer våra känslor inför varandra. Varför går vi runt med en fasad hela tiden och försöker dölja vilka vi egentligen är? Jag kan inte ens gråta inför någon. Jag går in på mitt rum och gråter tyst i kudden. Ingen får höra eller se; hur sjukt är inte det egentligen? Vi tränger undan allt jobbigt och låtsas som om allt är bra utan att låta såren läka ut. Tänk vad mycket tid och ork vi skulle spara om vi bara kunde tillåta oss själva att tala om hur vi egentligen känner. Vem är det som har bestämt att vi alltid ska visa oss så himla starka? Varför är vi så falska mot varandra? Jag vill sluta snacka skit och istället vara ärlig men det kommer aldrig att gå. Jag har visst känt riktig kärlek, vet det nu. Beroendet.